م روانشید ، مسعود امینی ، شاعر و نویسنده
٨ خرداد ١٣٤٥ ، آبادان ، ایران
٢٩ می ١٩٦٦
مقیم سوئد
.
خطابه در خاکی دیگر
مسعود امینی (م.روانشید)
احمد شاملو سال‌ها پیش، در پاسخ به این سئوال که: چرا از ایران نمی‌روید، قاطع گفت: من اینجایی هستم، چراغ‌ام در این خانه می‌سوزد ...
اینک این من‌ام، آنجایی، چراغ‌ام در آن خانه می‌سوخت، اما آن خانه، آن لانه‌ی تنگ و تاریک و نمور، آن لانه‌ی بی‌همتا در تاریکی و سکوت، چنان‌ام کرد تا وطن‌ام را، خاطره‌هایم را، عکس‌ها و عشق‌ها و نشانه‌هایم را بر دوش گرفته آواره‌ی جهان باشم – نوشته‌هایم را، قلم‌ها و بازمانده‌ی آنچه به نامِ من در من باقی مانده بود، بر دوش گرفته و آواره‌ی جهان باشم .
اینک این من‌ام، آنجایی، کسی که روزی، روزگاری، چراغ‌اش در آن خانه می‌سوخت، نان‌اش در آن خانه ایاز می‌خورد .
من‌ام اینک، وطن بر دوش، کولی، با بغضی فرو خورده و شور، زیرِ لب به حسرت و تنهایی هی وطن وطن می‌کنم .
آنجایی‌ام من، آنجاییِ سیاه، آنجاییِ تلخ
اینجایی‌ام من، اینجاییِ سیاه، اینجاییِ شور .
آدمی که وطن‌اش را در خود پنهان کرد، دفن کرد، و اینک تنها مُرده‌ی وطن را با خود حمل می‌کند .
اینک این من‌ام !
برادری هم اتاق، تخت به تختِ ازبکستان و یمن، بازو به بازوی سومالی، هم بغضی آشنا برای عراق و اریتره با هم – افغانستانِ نجیب، و مرگی مدام، مدام که با من می‌آید، با ما، با ما برادرانِ سیاه، با ما برادرانِ زرد، با ما برادرانِ سفید،
با ما برادرانِ بی نام و نشانی از انتهای زمین ...
اینک این من‌ام، وطن‌ام من، متحرک و ممنوع، متحرک و مخدوش، با بوی خون و آزادی بر خاک، بر این وهله‌ی گذار، بر این سکونتِ اجبار
وطنی گسترده بر این خاکِ بی نام‌ام من .
کوچک‌ام انگار، اما، اینک تمامیِ ایران‌ام را بر دوش می‌کشم، و نامِ کوچک‌ام را وطن می‌گذارم
متحرک و ممنوع، متحرک و مخدوش
تا آن دم که آن وطن، وطن شود –
آه وطن
خاکی که به یغما رفت
اما هنوز از آنِ ماست ...
17 اکتبر 2012
سوئد – استکهلم
..............................
Monologue in another Land
Masoud Amini - M. Ravanshid
Years ago, Ahmad Shamloo was interviewed on immigration. When asked “why don’t you leave Iran?”, he responded decisively that : “I belong here; my light burns in this home.”
Now, here I am, from there, my light used to burn in that home. But that home, than dark and damp and narrow den, that unique den in darkness and silence forced me to put my homeland, my memories, my pictures and loves and marks on my backpack and wander around the world. I put my writings, my pens and the remainder of what was left in me from me on my shoulders to wander the streets of the world.
Now, here I am, from there; one day my light used to burn in that home, my bread was backed in that home.
Now, here I am, my homeland on my back, traveler, sobbing, whispering to myself, home, home, home.
I belong there, dark, bitter.
I belong here, dark, bitter.
I am the one who hid his homeland in himself, buried his homeland in himself, and is now carrying the dead carcass of his homeland with himself.
Here I am!
Brother, housemate, side by side Uzbekistan and Yemen, arm in arm with Somalia, tearful and sobbing for Iraq and Eritrea, Afghanistan, and a perpetual death, coming along, with me, with us, black brothers, yellow brothers, white brothers,
With us, unknown brothers from the end of the earth
Here I am, I am the homeland, moving and forbidden, moving and distorted, smelling
of blood and freedom spilt on earth, on this passage, this forced exile
I am a homeland extended on this unnamed land
I am small, but carry the entire Iran on my shoulders, and change my first name to “homeland”
Moving and forbidden, moving and distorted
Until that moment, when I regain my homeland
Ah, home
The earth which was stolen from us
But still belongs to us
17 October 2012
Stockholm, Sweden
Translated from Persian by Dr. Alireza Abiz
..............................
Ett tal i ett annat land
Masoud amini
(m.ravanshid)
Ahmad Shamloo svarade på detta fråga att varför lämnar han inte landet och sa att för att detta är mitt land och mitt ljus brinner i detta land.
Nu, det är jag, som tillhör där och mitt ljus var brinnande där i det mörka hus. Ett boet, unik i mörkret och tystnad, tvingade mig att ta mitt hemland, mina minnen, mina bilder, min kärlek och mina symboler och bli hemlös i världen.
Att ta mina dikter, mina pennor och vad som var kvarvarande av mig och bli hemlös i världen.
Nu, det är jag, som tillhör där och mitt ljus var brinnande någon gång där i det mörka hus…
Nu, det är jag, hemlös, med en gråtfärdighet, pratar om hemlandet i ensamhet och avund.
Det är jag, den svarta, bitter människa som tillhör där
Det är jag, den svarta, salt människa som tillhör där.
Den människa som gömde, den som begravde hans hemland i sig och allt som han har med sig är hemlands lik.
Nu, det är jag!
Din bror i sängen bredvid Uzbekistan och Yemen, sida vid sida med Somalia, med samma gråtfärdighet som finns i Iraq och Eritrea och hygglig
Afghanistan med en döden som alltid följer mig.
Som följer oss svarta bröder, gula bröder, vita bröder...
Namnlösa bröderna från slutet av jorden.
Det är jag, mitt egen hemland, förbjudet och flyttbar, med lukten av blod och frihet på marken, i detta tvångmässig vistelse.
Jag är ett hemland utbreda på detta land.
Jag är liten men jag har hela Iran på mina axlar och jag heter hemland i mitt förenamn.
förbjudet och flyttbar, förbjudet och förstörd.
Till mitt hemland bli hemland igen.
Oh! Hemland, den plundrade landet som är fortfarande våras.
17 oktober 2012
Stockholm
Översättning: Hooman Azizi
خطابه در خاکی دیگر
مسعود امینی (م.روانشید)
احمد شاملو سال‌ها پیش، در پاسخ به این سئوال که: چرا از ایران نمی‌روید، قاطع گفت: من اینجایی هستم، چراغ‌ام در این خانه می‌سوزد ...
اینک این من‌ام، آنجایی، چراغ‌ام در آن خانه می‌سوخت، اما آن خانه، آن لانه‌ی تنگ و تاریک و نمور، آن لانه‌ی بی‌همتا در تاریکی و سکوت، چنان‌ام کرد تا وطن‌ام را، خاطره‌هایم را، عکس‌ها و عشق‌ها و نشانه‌هایم را بر دوش گرفته آواره‌ی جهان باشم – نوشته‌هایم را، قلم‌ها و بازمانده‌ی آنچه به نامِ من در من باقی مانده بود، بر دوش گرفته و آواره‌ی جهان باشم .
اینک این من‌ام، آنجایی، کسی که روزی، روزگاری، چراغ‌اش در آن خانه می‌سوخت، نان‌اش در آن خانه ایاز می‌خورد .
من‌ام اینک، وطن بر دوش، کولی، با بغضی فرو خورده و شور، زیرِ لب به حسرت و تنهایی هی وطن وطن می‌کنم .
آنجایی‌ام من، آنجاییِ سیاه، آنجاییِ تلخ
اینجایی‌ام من، اینجاییِ سیاه، اینجاییِ شور .
آدمی که وطن‌اش را در خود پنهان کرد، دفن کرد، و اینک تنها مُرده‌ی وطن را با خود حمل می‌کند .
اینک این من‌ام !
برادری هم اتاق، تخت به تختِ ازبکستان و یمن، بازو به بازوی سومالی، هم بغضی آشنا برای عراق و اریتره با هم – افغانستانِ نجیب، و مرگی مدام، مدام که با من می‌آید، با ما، با ما برادرانِ سیاه، با ما برادرانِ زرد، با ما برادرانِ سفید،
با ما برادرانِ بی نام و نشانی از انتهای زمین ...
اینک این من‌ام، وطن‌ام من، متحرک و ممنوع، متحرک و مخدوش، با بوی خون و آزادی بر خاک، بر این وهله‌ی گذار، بر این سکونتِ اجبار
وطنی گسترده بر این خاکِ بی نام‌ام من .
کوچک‌ام انگار، اما، اینک تمامیِ ایران‌ام را بر دوش می‌کشم، و نامِ کوچک‌ام را وطن می‌گذارم
متحرک و ممنوع، متحرک و مخدوش
تا آن دم که آن وطن، وطن شود –
آه وطن
خاکی که به یغما رفت
اما هنوز از آنِ ماست ...
17 اکتبر 2012
سوئد – استکهلم
..............................
Monologue in another Land
Masoud Amini - M. Ravanshid
Years ago, Ahmad Shamloo was interviewed on immigration. When asked “why don’t you leave Iran?”, he responded decisively that : “I belong here; my light burns in this home.”
Now, here I am, from there, my light used to burn in that home. But that home, than dark and damp and narrow den, that unique den in darkness and silence forced me to put my homeland, my memories, my pictures and loves and marks on my backpack and wander around the world. I put my writings, my pens and the remainder of what was left in me from me on my shoulders to wander the streets of the world.
Now, here I am, from there; one day my light used to burn in that home, my bread was backed in that home.
Now, here I am, my homeland on my back, traveler, sobbing, whispering to myself, home, home, home.
I belong there, dark, bitter.
I belong here, dark, bitter.
I am the one who hid his homeland in himself, buried his homeland in himself, and is now carrying the dead carcass of his homeland with himself.
Here I am!
Brother, housemate, side by side Uzbekistan and Yemen, arm in arm with Somalia, tearful and sobbing for Iraq and Eritrea, Afghanistan, and a perpetual death, coming along, with me, with us, black brothers, yellow brothers, white brothers,
With us, unknown brothers from the end of the earth
Here I am, I am the homeland, moving and forbidden, moving and distorted, smelling
of blood and freedom spilt on earth, on this passage, this forced exile
I am a homeland extended on this unnamed land
I am small, but carry the entire Iran on my shoulders, and change my first name to “homeland”
Moving and forbidden, moving and distorted
Until that moment, when I regain my homeland
Ah, home
The earth which was stolen from us
But still belongs to us
17 October 2012
Stockholm, Sweden
Translated from Persian by Dr. Alireza Abiz
..............................
Ett tal i ett annat land
Masoud amini
(m.ravanshid)
Ahmad Shamloo svarade på detta fråga att varför lämnar han inte landet och sa att för att detta är mitt land och mitt ljus brinner i detta land.
Nu, det är jag, som tillhör där och mitt ljus var brinnande där i det mörka hus. Ett boet, unik i mörkret och tystnad, tvingade mig att ta mitt hemland, mina minnen, mina bilder, min kärlek och mina symboler och bli hemlös i världen.
Att ta mina dikter, mina pennor och vad som var kvarvarande av mig och bli hemlös i världen.
Nu, det är jag, som tillhör där och mitt ljus var brinnande någon gång där i det mörka hus…
Nu, det är jag, hemlös, med en gråtfärdighet, pratar om hemlandet i ensamhet och avund.
Det är jag, den svarta, bitter människa som tillhör där
Det är jag, den svarta, salt människa som tillhör där.
Den människa som gömde, den som begravde hans hemland i sig och allt som han har med sig är hemlands lik.
Nu, det är jag!
Din bror i sängen bredvid Uzbekistan och Yemen, sida vid sida med Somalia, med samma gråtfärdighet som finns i Iraq och Eritrea och hygglig
Afghanistan med en döden som alltid följer mig.
Som följer oss svarta bröder, gula bröder, vita bröder...
Namnlösa bröderna från slutet av jorden.
Det är jag, mitt egen hemland, förbjudet och flyttbar, med lukten av blod och frihet på marken, i detta tvångmässig vistelse.
Jag är ett hemland utbreda på detta land.
Jag är liten men jag har hela Iran på mina axlar och jag heter hemland i mitt förenamn.
förbjudet och flyttbar, förbjudet och förstörd.
Till mitt hemland bli hemland igen.
Oh! Hemland, den plundrade landet som är fortfarande våras.
17 oktober 2012
Stockholm
Översättning: Hooman Azizi
No comments:
Post a Comment